Idag fyller jag 7 månader och jag är full av tonårsbus. Husse och matte får vara ganska envisa och konsekventa för att jag ska bete mig som dom vill. Men jag är också envis. För två veckor sedan på söndagen var jag och matte ute och lekte med en trasa i fleccetyg som jag brukade ha ibland. Jag sprang och hade så roligt och rätt som det var var den försvunnen. Matte tyckte det såg ut som jag svalde den. Hon letade för säkerhets skull runt bland buskarna men hittade den inte. Vi gick hem och jag mådde bra och åt som vanligt. Husse trodde inte på att jag svalde den för den var ju rätt stor, men matte var inte säker så hon ringde veterinären. De sa att vi kunde vänta lite och se om den kom ut den naturliga vägen men att vara observanta på om jag mådde dåligt. På tisdagen hade den fortfarande inte kommit ut och då gjordes en snabbröntgen av mage och tarm. Ingen trasa syntes på bilderna så då fick jag äta någon äcklig sörja av krita och hundmat som skulle fungera som kontrast. Ny röntgen ett par timmar senare visade bara att min mage var full med hundmat och ingen trasa. Ny röntgen bestämdes till dagen därpå, nu på fastande mage. Men på natten började jag må lite illa och vara orolig men jag kräktes inte. Så plötsligt klockan 6 på morgonen började jag ulka igen och då kom hela trasan ut! Efter 3 dagar i magen! Sen mådde jag bra igen och slapp röntga mer.

Så här såg den äckliga trasan ut som jag hade i magen.

Vintern vill inte ge med sig än. Det är kallt och isigt och matte lyckades igår med konststycket att trilla och bryta handleden så nu kan hon inte gå ut ensam med mig. Det är synd för nu hade jag äntligen lärt mig att jag inte ska hoppa och skälla på henne när vi är ute och jag blir lössläppt. För då är hon jättetråkig och står bara stilla och tittar bort så länge jag skäller. Men är jag tyst och snäll kan hon leka med mig eller så får jag en godbit. Nu får jag försöka träna mer med husse i stället. Allmänlydnadskursen ska starta i slutet av Mars så vi får väl se vem jag ska träna med.

Vi har varit ganska mycket på skjutfältet och jag har fått många roliga kompisar. Bland annat träffade vi en lugn och fin 11-årig grå storpudeltik som var lite ”mammig”. Hon påminde mig om mamma Tova och jag blev så liten igen och lade mig på rygg och var så undergiven.

Sedan har vi varit i Blekinge i stugan och där var mera snö. Det finns så mycket spännande spår där men än så länge har jag inte stuckit ifrån husse och matte.

Skogsvägen i Björkefall, Blekinge

Tänk så mycket snö det finns i skogen!

Vildsvinsspår! Men var tog de vägen?

På spaning.

Nu sticker jag!

En levande groda i ett rådjursspår! Hur kan den överleva i den kylan?

Fint med utkik.

Fåglar är väl annars det jag tycker är mest intressant. Sen tittar jag gärna på djur på TV också. Jag blir inte så rädd längre när jag hör hundar skälla i TV för nyfikenheten tar över.

Glupska Tilda